Det forsta redskapet var inte ett vapen. Det var en behallare. Nat att samla i, forvara i, bara med sig. Tank om vi slutade beratta bara hjaltehistorier och borjade beratta samlarhistorier istallet? Kanske varlden skulle bli lite annorlunda da.
Pa CPH:DOX-festivalen gar det just nu tva filmer som forsoker gora precis det. Den forsta heter "Age of the Mother". Den ar gjord av norska regissoren Irene Kaltenborn. Hon reste till Finlands skogar och Finnmarks kust for att leta efter spar av en "parallell historia". Ingen hjalte, ingen konflikt. Bara skogen som en levande varelse, som ett minne som bevarar allt. Hon dyker ner i folklore, myter, Kalevala. Du vet, det finska nationaleposet dar varlden inte skapas genom strid utan genom sang och fodelse. Hennes film ar tyst, men den forandrar hur du ser pa saker.
Bada regissorerna anvander ordet "uppdrag" forsiktigt. For uppdrag betyder vanligtvis svard, strid, seger. Deras berattelser handlar om resor som samlar, inte erovrar. Dom leder till fragor, inte svar. Det ar kanske det mest revolutionerande inom dagens dokumentarfilm. Att vagra den vanliga dramaturgin, att vagra konflikt som drivkraft i berattelsen. Istallet observation, vavning av betydelser, tacksamhet for varje funnen svamp. Hela det synsattet ar utforskat har: Hur Age of the Mother och Daughters of the Forest forandrar dokumentarfilm.
Har nan sett dom redan? Eller last Le Guins essa? Vad tycker ni om "samlarhistorier" jamfort med "hjaltehistorier"? Och pa allvar, hur skulle du gora musik till en film dar huvudpersonen ar en skog? |
Добавить объявление
Связаться с нами
